Från Kipling....

En av de allra första böckerna jag kan komma i håg att jag verkligen läste själv, var Kiplings Just So Stories (Just Så-historier), dock på norska. Med åren har jag läst dem på andra språk, svenska och engelska - och jag älskar fortfarande berättelserna om hur elefanten fick sin snabel, leoparden sin fläcker och allra mest om katten - The Cat That Walked by Himself, om kattens innersta natur.

Från denna historia kom uttrycket First Friend, om hunden som människans första vän, och jag kom att tänka på den tidigare i vinter, när jag stickade mina allra första (otroligt nog) strumpar och vantar:

First socks. Maries lilla bästis frös om fötterna efter en skridskoåkning, och fram kom min mormors gamla garn som blev strumpor. Inte världens vackraste, men varma och stickade utan mönster var jag väldigt stolt ändå! Jag har haft lite ångest för att sticka strumpor pga hälen, men det var ju inte alls svårt! De är långa och smala, och med häl i dubbelt garn. Lille fröken är en strumpslitare av hög rang....

First socks.

First mitts. Vår kurdiska grannes lilla flicka är alltid röd och sår om händerna eftersom hon har gått med små tunne akrylvantar hela hösten, så mera av det gamla garnet ble vantar. Hon blev så glad och sade de var "helt annorlunda varma". Det tar jag som ett stort kompliment! Fast det har tagit lite tid att få tagit en bild, för jag kom till att ge bort dem på stört, och först nu har jag fått låna dem till fotografering.

First mitts

Men nu kommer påsken, och om man är norsk, är det en helt annan litteratur än Kipling man oftast ägnar sig åt då - nämligen deckare. Så nästa inlägget får stå i deckarnas tecken. Och det kommer röra sig om färgen rosa.