söndag 31 juli 2011

Konstiga dagar men lite bra ändå

Det har varit några konstiga dagar, de här dagarna efter attacken i Norge. Vi bor ju inte i Norge numera och har inte gjort så sedan många år eftersom min man har arbete här i Sverige. Men ändå känns det i hjärtat när sådana saker sker i det som djupt nere är ens eget land. Min barndoms skola, där jag gick ÅK1-6, ligger bare 300m norr om regeringsbyggnaden där bomben small, så skolvägen gick ofta förbi detta område. Och på Ringerike (området vid Utöya) har vi varit många gånger för fältarbete. Perspektiven ändras, känslor ändras, minner ändras.... Allt blir annorlunda nu.

Till detta kommer att en person jag har hjälpt och stödjat i flera år och såg som en god vän plötsligt har blivit jättekonstig, hon har blivit arg på mig, skriker och räcker tunga samt sprider osanning om mig till grannarna sedan ett par månader. Det är tungt. Och - min 8-åriga son har haft problem i skolan, i höstas hade bland annat en kille i hans klass med luftpistol och med hjälp av andra lurade ut honom för att skjuta på honom (han träffte som tur var bara byxbenet), det har varit andra bråk, han har fått höra att han är "fel" i duschen och vid matbordet om han väljer fläskkött (han är inte muslim) och nu senast blev han sparkat vid ögat och i ryggen och hoppat på på anklen. Vi har velat ha barnen i den lokala, mångkulturella skolan och har stödjat det vi kan men nu blir det skolbyte. Det har blivit många funderingar senare tiden kring hur människor kan vara mot varandra, hur det kan bli. Även barn lär sig det som är helt fel beteende mot andra i mina ögon.

Mina barn har fått många flera kramar än vanligt senaste tiden. Samtidigt har jag fått så många kramar de här dagarna, mail/kommentarer till bloggen - även från de som inte kan kommentera direkt, telefoner, och mitt i allt har det varit stärkande och värmande att läsa bloggar som visar att folk bryr sig. Stor hjälp har jag också haft av kompisar i Norge, här och andra ställen i världen. Tack alla. Det är så viktigt att bry sig!!!

Jag tror den här sången allra bäst kan uttrycka hur jag tycker man kan hjälpa andra: Eg ser. Med en av de vackraste röster jag vet om.

Jag har massor av saker som skall upp på bloggen. Vinster, garn jag har spunnit, ull jag har fått... Just nu behöver jag tänka skönt, grönt, varmt och lugnt, så här kommer en Multnomah, från egenspunnit garn av ull som Willow Fairy har färgat (kant i köpgarn):



Skön ull, vacker färg, trevlig stickning. Jag blev så nöjd. Och jamen var det inte någon annan som gillade sjalen direkt när jag fotade också :-)

3 kommentarer:

The Willow Fairy sa...

Grönt är läkande. Sjalen blev väldigt fin, den kan du kura in dig i när kvällarna blir kyliga. Tänker på dig och det är helt ofattbart att din son ska behöva byta skola - några andra tycks behövas bli avstängda...

fale artut sa...

De varmaste kramar till Dig! Här är det också mycket som rör sig med tanke på det ofattbara som hände i vårt grannland. Och när barnen har det svårt blir man verkligen på tårna! Dessutom kan man ju undra vad som driver människor ibland, bättre att försöka göra gott än ont, det ger mer! Om det inte är någon sjukdom förstås, sånt förekommer också! Hoppas på många bra beslut och nya fina dagar hos dig!

disa sa...

Det låter som en jobbig tid, hoppas allt ska lösa sig snart. Varma tankar sänder jag dig!
Jätte fin sjal du har stickat!! =)